Jag heter Karin Sandén och är Rebellmamma och en del av Extinction Rebellion, upproret mot utrotning.
Trädsnigeln. En knapp decimeter lång, gråbrun och lite genomskinlig,
särskilt vid fuktigt väder, ses ofta på trädstammar. Den lever i blandad
skog och är livskraftig i Sverige.
Men i årets internationella artinventering listas många trädsniglar från
Polynesien som utdöda.
Utdöda är också sillfisken Alosa Volgensis från Kaspiska sjön som fick
svårt att föröka sig efter ett dammbygge och Limnophila limnophiloides, en blommande växt vars hem Bhushisjön i Indien gjorts om till turistcenter.
International Union for Conservation of Nature inventerar art efter art.
30% av 163000 undersökta växter och djurarter står inför utrotning. Så
ofantliga mängder flora och fauna har inte dött så fort sedan en asteroid gjorde slut på dinosauriernas tid.
Nu är det vi människor som är asteroiden. Eller snarare det globala
system vi skapat som driver på ständigt ökad exploatering av jordens
resurser och dumpning av bi- och restprodukter i jorden, i havet och till
och med i luften.
Människor faller också offer. Det gör ont att tänka på de människor på
Afrikas horn som lever i en tork- och svältkatastrof sedan flera år, de
som drabbats av cykloner och översvämningar i Bangladesh och Japan, bränder i Kanada, Kalifornien och Grekland och de närmare
50 000människor här i Europa som dog i värmeböljor förra året. Det gör ont attse bilder på barn som drabbas av avsiktligt våld i Gaza, Kongo eller
Ukraina. När resurserna blir knappa ökar konkurrens och sociala
spänningar och med ökande temperaturer ökar aggressivitet och våld.
Hettan leder till mer krig och konflikt.
Följderna av vår planets kris utspelar sig framför våra ögon just nu, just så som forskare förutspått. Det väcker inte bara sorg utan också vrede mot de makthavare som ignorerar varningarna och gasar mot stupet. Och mot de som gör det till sin mission att underminera tilltron till klimatforskningen och så splittring för att tjäna pengar eller vinna
politiska poänger.
Jag sörjer att känna mig stolt över mitt land. När jag växte upp kallades Sverige en humanitär stormakt. Orden gjorde anspråk på inflytande trots vår begränsade folkmängd och militära makt och förmedlade värdet av moraliska ställningstaganden. Idag uppmuntras vi att sätta egenintresse och ekonomisk vinning i första rummet. Samtidigt som vi förminskar oss själva när vi berättigar vår defaitism genom att avhäva oss ansvaret på den som är större. Jag sörjer ett samhälle som håller solidaritet och ansvar högt.
Jag sörjer tillförsikt om en trygg framtid också för mig själv och mina
egna barn. Johan Rockström beskrev i sitt TED talk i juli hur
uppvärmningen accelererar liksom utdöendet av arter,
färskvattenkonsumtion, övergödning och andra parametrar som utgör
stabiliteten i jordens livsuppehållande system. — Stabiliteten i jordens livsuppehållande system. Det är vad som står på spel.
Joe Hill sa: Sörj inte, organisera er. Rebellmammorna är en rörelse som vill våga vara i svåra känslor. Det förankrar oss i verkligheten och
påminner om det som är viktigt.
Det sägs att »Sorg är kärlek som inte vill ta farväl«. Jag vill inte ta farväl av grönskande ängar och hagmark och våtmarker som sprudlar av liv. Jag vill inte ta farväl av människor som dör i förtid i pandemier, krig och naturkatastrofer. Jag vill inte ta farväl av vetenskap och humanistiska värderingar. Jag vill inte ta farväl av framtiden. Jag vill inte ta farväl av förutsättningarna för liv på planeten jorden.
När jag ser era ansikten, allvarliga, känslosamma är det trösterikt. Jag
känner er sorg och er vrede och den kärlek till livet, solidariska
gemenskap och moraliska styrka som jag önskar mer av. Att sörja
tillsammans är att vara i de värderingar som kan lyfta oss människor från att leva som destruktiva parasiter på jorden till att axla ett vuxenansvar och bli respektfulla planetförvaltare och omsorgsfulla vårdare av biosfären.
Så sörj! Sörj de som redan fallit offer för klimatkatastrofen, sörj förlusten av arter och älskade naturmiljöer!
Men sörj inte er handlingsförmåga. Och sörj inte framtiden. Inte än.
Låt istället sorgen påminna om allt det vi har kvar.
Låt kärleken som sorgen speglar spira och blomma ut i omsorg, styrka
och kamplust!
Låt oss lyssna på vår förtvivlan och rikta vår vrede genom att organisera oss!
Låt det vara vår glädje att kämpa för livet!