Kära sörjande!
Tack för att ni, att du är här. Tack för dina steg i den tysta marschen. Vi är här, vi står tillsammans och det är vackert. Vi står tillsammans som ett tecken på att det i människor finns tacksamhet och glädje över livet, över haven och skogarna, en glädje över syret i luften och näringen i markerna och allt det liv som bidrar till det. Jag känner en sådan tacksamhet och förundran när jag tänker på hur allt vävs samman, att vi lever i ett så vackert beroende av både små och stora företeelser, varelser och vänner på den här jorden. Vi hör samman.
Vi har nu samlats här för att uttrycka vår sorg över klimatnödläget, vår sorg över allt som gått och går förlorat när vi människor Inte respekterar samspelet, inte lever inom planetens gränser. När vi liksom glömmer grundglädjen över att finnas till, att vara mitt i livet. När vi griper efter det som inte är vårt.
Sorgen är frisk, den är tung, den drabbar oss, men den är frisk, för den avslöjar något sant om oss och våra liv. Den drabbar oss när vi mister något som är viktigt och kärt för oss. Något eller någon vi älskar. Sorgen gör liksom en reva i det självklara, skakar om oss och ställer frågor om vad livet egentligen är. Vi tappar fotfästet ett ögonblick av sorgen och måste välja riktning.
Vi behöver inte alltid skärpa oss och torka sorgen ur ögonen, ibland behöver vi stanna upp och låta tårar rinna. Hedra smärtan över det som går förlorat eller hotas, sorgen är ett gott tecken, ett tecken på den kärlek som håller allt samman.
'
Sorgen kan ge oss kraft till handling och förvandling, just för att den hjälper oss att se klarare. Det blir lite lättare att avstå från överkonsumtionen av mat och kläder, resor och prylar för den som upptäckt och lärt känna rikedomen i själva livet. Det är svårt att sörja det vi aldrig lärt känna, lärt oss älska. Så låt oss ta kärleken till livet, till naturen, till jorden i handen och dela den med fler, väcka den kärleken hos varandra.
Sorgen ger oss idag kraft att höja våra röster för en politik som värnar om de livsuppehållande systemen på Jorden och allt levande liv. Vi kan inte tigande se på när det blivit någon slags dygd att blunda och köra på i full fart framåt. Vi förstår att sorgen inte får plats i pressade agendor, men uppmanar alla i ledande ställning att stanna upp. Det här handlar om livet här och nu. Våra liv. Om våra barns och barnbarns framtid. Som nybliven mormor ropar jag: Stanna upp, lyssna! Som medmänniska till mamman i Zimbabwe som inte längre får någon skörd på sina odlingar och inte längre kan försörja sina barn pga torkan ropar jag efter klimaträttvisa! Jag ropar till makthavare: Stanna upp, lyssna när forskare ropar om allt för varma hav, ständiga värmerekord… Professor Johan Rockström säger i sitt senaste TED-talk »Buckle up«, Spänn fast säkerhetsbältena, det kommer bli allt tuffare nu. Men också: Agera nu, vänta inte – det är nu fönstret finns för att undvika de värsta scenarierna. Agera nu!
Det är inte trygghet vi behöver, skrev biskop Martin Lönnebo, det är livsmod. Ja, vi behöver mod att leva med den osäkerhet som allt liv innebär. Livsmod att inte blunda för det som är svårt. Mod att låta tårarna rinna, mod att låta sorgen bli till handling. Tillsammans är vi modigare. Livsmodigare.
Lena Bergström, klimataktivist och pastor med fokus på klimatnödläget, Equmeniakyrkan.