Staffan Laestadius på Mynttorget i Stockholm
Tal vid sorgmarsch, 20 september 2023
Så återupptar vi då den sorgemarsch som inleddes för ett år sedan.
Ännu ser vi ytterst få tecken till hopp i vår omvärld:
• 2022 uppvisade all time high när det gäller växthusgasutsläpp. 2023 drar åt samma håll.
• Koldioxiodhalten är nu högre än någonsin
• Sommaren 2023 blev, med stor marginal, den varmaste som någonsin uppmätts på jorden.
• Augusti 2023 – och delar av juli — bröt igenom 1,5-gradersvallen, den försvarslinje
som gäller i klimatarbetet sedan Parisavtalet 2015.
• Havstemperaturen har under sommaren med råge slagit alla gamla temperaturrekord. Havets genomsnittstemperatur var i augusti nära 21°C, i Nordatlanten nära 25C.
• Förutsättningarna för marint liv ändras nu dramatiskt — därtill kommer att detta varma hav göder atmosfären med energi och vattenånga vilket ger de extremväder vi nu ser över hela världen.
• Den stora isvärlden smälter nu i allt snabbare takt, havsytan stiger dubbelt så snabbt som för några år sedan, havsströmmarna ändrar karaktär. Antarktis isar har börjat röra på sig.
• Sammanfattningvis, som våra mest kända planetforskare publicerade i Science häromdagen: sex av nio planetära gränser är nu överskridna.
De internationella klimatförhandlingarna startade 1992. Sedan dess har hälften av alla mänsklighetens utsläpp ägt rum och utsläppsnivån är nu 63 procent högre än när man inledde det internationella klimatarbetet. I höst ska förhandlingarna — COP28 — äga rum i Förenade Arabemiraten och ledas av Sultan Al Jaber som är VD för Abu Dabis nationella oljebolag. Till sin hjälp med imageskapande åtgärder har de kontrakterat lobbyföretaget First International Resources för att ”motverka all negativ press och mediarapportering”.
Allt detta skapar ilska, desperation, förundran — hur kan mänskligheten vara så idiotisk att man oförväget vandrar vidare till sin egen förintelse? Och det skapar en känsla av hopplöshet.
Visst finns där en strimma av hopp — en allt tunnare sådan — på global nivå. Inte minst FN:s generalsekreterare höjer sin röst över den tystnad som ledsagar den globala självmordsvandring mänskligheten nu ägnar sig åt. Så här sade han under juli månads hetvåg:
The era of global warming has ended; The era of global boiling has arrived.
Leaders must lead. No more hesitancy. No more excuses.
No more waiting for others to move first.
There is simply no more time for that.
It is still possible to limit global temperature rise to 1.5 degrees Celsius.
And avoid the very worst of climate change.
But only with dramatic, immediate climate action
Men hans stämma klingar nästan ensam på den globala arenan. I Sverige finns knappt någon politiker i ansvarig ställning som ens visat att hen förstått allvaret. EU:s företrädare Ursula van der Leyen och Frantz Timmerman är dock klarsynta. EU:s Fitfor55, bästa klimatpaketet i världen — om än med svag konkurrens, ger en strimma av hopp. Tyvärr inte så stark som den borde vara. För litet och för sent. Men den behövs.
När det globala klimatarbetet — top down — faller samman återstår bottom up. Sverige, som högutbildat, upplyst, modernt och högutsläppande land skulle kunna ta initiativet och genom exemplets makt visa vägen för vad som ännu kan göras för att lägga om kursen från gravt fossilberoende till ett postfossilt välfärdsland. Vi skulle stolt kunna trumpeta ut att vi tar ansvaret för två promille av de globala utsläppsreduktionerna. Det är dubbelt så mycket som vår rimliga andel av det globala utsläppsreduktionsbetinget. Vi borde ta ledningen och makten för att bidra till den omställningsdynamik som nu behövs.
Leaders must lead, som Guterrez säger. No more hesitancy. No more excuses.
Men inte. Vägen bort från fossilberoendet kräver omställning, strukturomvandling, nya innovativa lösningar, förutsättningar för nya sätt att vara och leva.
I vårt upplysta land domineras politiken av hållningslösa ledare som ängsligt sträcker upp sina våta fingrar och tror sig känna hur ”ändraingentingallsvinden” blåser. Vår regering sänker priserna på det som bör bli dyrare i det postfossila samhället. Dom häller bokstavligt talat — och skamlöst — bensin på brasan. De vågar inte säga — har sannolikt inte ens fattat — att fossilberoendet måste bort — och det mycket snabbt. Ebba Busch menar t.o.m att regeringens fossilkramande åtgärder nu gör det möjligt för Medelsvensson att köpa falukorv. Och miljöministern säger att eftersom folk inte köper så många plastpåsar kan man ta bort skatten på dem. Följdriktigt innebär också dagens budgetproposition från regeringen att utsläppen ökar på kort sikt och att man på lång sikt inte ens är i närheten av de svenska klimatmålen.
Mest ont gör det i mig när jag tänker på den forskning, som handlar om atmosfärens kvarvarande utsläppsutrymme. Den visar att vi — med nuvarande utsläppstakt — har fyra, kanske sex, år på oss att vända fossilskutan. Man måste vara hårdhudade teflonpolitiker utan moralisk kompass om man, som nuvarande regering, populistiskt och ängsligt försöker undvika att skapa missnöje bland oss fossilberoende utan att ens omnämna klimatkrisens akuta läge.
Det är nu snart tre år sedan jag skrev som flitigast på min bok En stimma av hopp. Sedan dess har hoppets strimma blivit smalare. Än är det inte kört hävdar Rebecka Solnit i sin senaste Not too late. Så är också Guterrez budskap. Men jag måste erkänna att jag häromdagen plockade fram Jonathan Franzens bok What if we stopped pretending? ur hyllorna. Det är svårt att navigera i vår tid.
Det är svårt svårt att hålla modet uppe. Inga positiva signaler. Inga fullvuxna klimatpolitiska ledare i Sverige. Demokratin förefaller ha slutat att selektera fram kompetent ledarskap.
Mina tankar går allt oftare till mitt barnbarn Simon, 2,5 år, men också till en visa av Hasse och Tage, två år före Stockholmskonferensen:
När man ser på hur barna växer upp och står i
Kan man undra om barna nånsin får det som vi
…..
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl
För oss alla är detta en sorgens tid.
